Torsdag och äntligen dags för sonen att komma till oss. Makens barn kommer på fredagar. Meningen var att jag skulle hämta honom hos hans pappa men på eftermiddagen ringer han och säger att han måste åka och köpa ett minneskort till sin telefon för att kunna ladda ner mer musik. Jag stod precis och lagade mat och kunde inte köra honom. Vi lade på och efter en stund ringer han igen och säger att han ska åka med sin kompis och hans mamma. Han säger också att han glömt plånboken hos oss. Jag är övertygad om att jag lagt ner den i hans väska men han står på sig, blir lite sur och säger att den ligger i översta skrivbordslådan.
- Om den inte ligger där får du alla pengar som är i plånboken säger han hetsigt.
Jag går upp och tittar och ja han har rätt den ligger där.
- Men då får ni komma förbi och hämta den här då, säger jag.
- Jaa det har jag ju redan sagt är du döv eller!!! säger han skitsur.
- HEJ DÅ! sa jag och la på.
Jädra unge!! Ska man tåla sånt där?? Näe minsann. Faan va förbannad jag blev.
Det dröjer en timme innan han dyker upp i hallen och ska hämta plånboken. Jag går fram lite surt och ger honom den. Han tittar lite försiktigt och osäkert under sin luva på mig och ger mig en stor kram och ler sitt sötaste leende. Han vet så väl när han gjort något dumt och blir lite orolig. Han dröjde sig också kvar en stund trots att bilen väntade på honom utanför. Innan han gick ut fick jag en till stor kram. Jag kände att det inte var läge att säga något då. Men ikväll ska han allt få höra. Är det så här han tror att tonårstiden ska få vara. No way! Här gäller det att mota Olle i grind medans tid är. Någon som har några bra tips??