Vi använder väldigt sällan socker i vår familj. Det blir mest när man bakar, gör varm choklad eller när vännen S kommer på besök och vill ha socker i sitt kaffe. Maken ryar emellanåt och tycker att köksbänken är så in i h..vete full av burkar och prylar. "Man får ju inte plats att laga mat ens", kan han muttra. Därför försvann helt plötsligt en dag vår röda sockerskål med lock och sked från bänken. Den hade maken städat undan.

Så i går kväll skulle 13-åringen göra en hemmagjord proteindrink efter hockeyträningen och behövde en tesked socker. Han ojade sig kraftigt över att han inte hittade sockret i skafferiet. Och lite drygt är det ju att behöva ta fram hela påsen. Sagt och gjort vi behövde en sockerskål. En med skruvlock att ha i skåpet, enkel att ta fram. Jag hittade en glasburk som det varit dijonsenap i. Där har jag ju kunnat nöjt mig, hällt i socker och ställt i skåpet. Men ååååå nej sååååå trist! Jag drabbas av värsta pysslomanin. Burken måste blötläggas för att få bort etiketten. Limmet är omöjligt att få bort och jag drar mig till minnes hur personalen på Cevera tipsade om lampolja för att få bort små klisterlappar på vinglas. In i förrådet och leta lampolja, hittar den och simsalabim så flyter limmet av på en sekund. Diska burken igen. Leta fina bilder på internet att skriva ut. Svårt att få till rätt storlek som passar på burken, inte för stor inte för liten.

Det känns ändå som om något fattas. Jo men visst lite bollfrans blir perfekt. Och sedan phuuuu färdigt och fint. Gav mersmak dessutom.

Ja men den här fina burken kan man väl inte bara gömma i skåpet eller?????